Skiftet / the Shift [2006]

Skiftet / the Shift
2006

What happens when some of Sweden’s most respected electronica-artists are forced to work according to the strict temporal forms that has characterized industrial work for decades?

The answer to this question can be found on the compilation Skiftet.

It all started with eight electronica artists gathering in Container studios in Stockholm to create music. During an eight-hour shift they improvised together with their laptops and various instruments. The clock was ticking inexorably and the musical labour was only interrupted for lunch and coffee breaks. The eight hours of improvised electronica were recorded on tape, and at the end of the day each of the artists received one hour of music that they mixed and edited to one of the eight tracks on the CD. The compilation includes tracks by artists like Håkan Lidbo, Andreas Tilliander, Tomas Andersson, Jean-Louis Huhta etc. Besides being a creative experiment, this is also a Swedish electronica all stars compilation. But this isn’t all you get. The CD also includes a 16 minute musical documentary by Anders Weberg based on interviews and occurences during the working shift.

One of the aims with this project has been to combine music with science by letting electronica meet ethnological culture research. By starting this project the initiators Håkan Lidbo (one of Sweden´s most respected producers of electronic music) and Robert Willim (PhD in European Ethnology at Lund University) wanted to examine ideas about work, creativity and the ways that innovativity can be related to routinization. Another aim was to explore new ways to create electronic music. The musical result ranges from dance oriented tracks to more introspective soundscapes.

Tracklist

1. 09.00-10.00 johan skugge
2. 10.00-11.00 jean-louis huhta

11.00-11.15 coffee break

3. 11.15-12.15 dibaba
4. 12.15-13.15 håkan lidbo

13.15-14.15 lunch

5. 14.15-15.15 hundarna från söder
6. 15.15-16.15 folie

16.15-16.30 coffee break

7. 16.30-17.30 tomas andersson
8. 17.30-18.30 andreas tilliander

The 16 minute musical documentary on the CD was made by Anders Weberg at recycled image studios.

Skiftet – strukturerad improvisation i electronica

Improvisation och electronica

I sin essä Jazz är spontan musik skriver Ulf Linde om jazzmusikern som ”griper efter ett knippe toner och spottar ut dem en efter en”.1 I musikdiskursen ses ofta jazz som improvisationsmusiken par excellence. Visst finns det även rock som improviseras fram, ofta i gränslandet mot jazzen. Man kan ta den svenske saxofonisten Mats Gustafssons samarbeten med New York-bandet Sonic Youth som exempel, men det finns självklart fler. Inom den elektroniska musiken ses dock spontanitet och improvisation som ett udda arbetssätt. Naturligtvis finns det många exempel på konserter som byggs kring improvisationsprincipen, men i det stora hela är det snarare undantag från regeln. I andra fall kan det ligga i lyssnarens betraktande att knappast tro på improvisationen som en avgörande faktor för skapandet av elektronisk musik. Kraftwerk lär ha jammat fram Trans Europa Express, vilket många skribenter och lyssnare ifrågasatt eftersom musiken låter så utarbetad och minimalistiskt exakt. Men frågan är vad man då lägger i improvisationsmusiken som begrepp? Bara för att det låter exakt och vältajmat kan det inte vara fråga om improvisation? Prata med vilken stor jazzmusiker som helst och svaret lär nog bli att man övar upp sin exakthet och känsla för nyanser och tempi i musiken.

I och med laptopens intåg på musikscenen blev det enklare att skapa musik på egen hand. Varje artist har i och med laptopen och dess mjukvara möjligheten att komponera och mixa hela album i en egen transportabel studio. Följaktligen har denna tekniska innovation ytterligare bidragit till synen på elektronisk musik som en musikform som skapas av en ensam individ. Isolerad från omvärlden, möjligtvis också iförd ett par hörlurar som ytterligare avgränsande faktor. Men samtidigt uppkopplad mot nätet och miljoner andra musiker. En paradoxalsituation: ett musikskapande i ensamhet och samtidigt möjligheter till samarbeten med andra musiker på andra sidan jorden, eller i nästa kvarter. Nu erbjuder tekniken förvisso möjligheter, men också hinder. Uppkopplingen som kärvar, nedladdning som tar tid. Ännu har vi inte sett de stora improvisationskonserterna i realtid på nätet, även om det börjar hända saker på den fronten också. Future Sound of London var tidigt ute med sin skiva ISDN och Art´s Birthday Party som sändes av radio samtidigt i sex olika länder var en manifestation på detta spår.2 Det finns ett stort utbyte av tankar och idéer i form av filer, ljudskisser och färdiga spår som ska remixas som utbyts via nätet av de artister som skapar elektronisk musik. Men det är desto ovanligare att de träffas fysiskt, kopplar in datorer, sequencers och synthar och improviserar tillsammans.

Åtta timmars arbetsdag

Men just det, elektronikmusiker som samlas och kopplar in sina instrument för att improvisera fram musik, var vad som hände den 11 januari 2005. I Håkan Lidbos studio på Östermalm i Stockholm ägnades en hel dag åt att skapa improviserad elektronisk musik – och samtidigt sätta fokus på kulturarbetets villkor, musikens villkor och ifrågasätta våra föreställningar kring arbete: uppgifter, lön, miljö, värderingar och moral. Ett projekt och en frågeställning som växt fram i diskussioner mellan Håkan Lidbo och etnologen Robert Willim.

Idén var att genomföra en åtta timmars arbetsdag, komplett med fikaraster och lunch. Därigenom kunde de deltagande jämföra med sina egna arbetsdagar: för en musiker och artist oftast helt annorlunda än intensivt arbete mellan 8.30 och

18.00 med en timmes lunch och två kafferaster på vardera 15 minuter. Snarare handlar det om spelningar sent på kvällen, eller studioarbete från 11 på förmiddagen till långt efter midnatt. Samtidigt som artisterna arbetade i studion intervjuades de en och en av Robert Willim och mig själv. Intervjuer där de fick ge sin syn på sin musik och sin arbetssituation. De medverkande artisterna hade i stor utsträckning samma arbetssätt: inte så tidiga morgnar, men desto längre arbetstid på kvällar och nätter. En del av dem livnär sig helt på musiken, andra har ”vanliga” jobb för att kunna överleva – musiken skapar de helt enkelt på sin ”fritid”. Ett arbetsskift med musik

När jag anländer till studion tio minuter före utsatt tid är Håkan Lidbo, Robert Willim och Johan Skugge på plats. Jag hälsar på dem och Skugge frågar om jag också har barn. Efter mitt nekande svar berättar han att han frågat eftersom jag orkat komma i tid. En efter en anländer sedan morgontrötta musiker: Olle ”Dibaba” Cornéer, Tomas Andersson, Stefan ”Folie” Thor, Jean-Louis Huhta, Andreas Tilliander och Aksel Friberg och Tor Löwkrantz som representerar trion Hundarna från Söder (Daniel Savio kunde inte delta).

Efter en viss morgontrött förvirring rullas DAT-bandspelaren som ska spela in dagens musik igång och försiktigt fylls rum-met av elektronisk musik. Hela dagen snurrar banden. På jämna klockslag byts de ut och etiketteras noggrant med klockslag. Efterarbetet kommer för artisterna att bestå av att klippa ihop en låt av hela den timmes improvisationsmusik som finns på bandet. Tanken är också att arbeta i skift, där några av artisterna skapar musik, medan de andra får ta paus. Det arbetssättet fungerar bra på morgonen. Inne i studion bubblar ljuden i högtalarna, men det är fortfarande väldigt försiktigt, lågmält och lite trevande. Som om artisterna inte riktigt vant sig vid situationen. De allra flesta skapar normalt musik helt isolerat från andra. Stefan Thor berättar exempelvis att han aldrig spelar upp ofärdiga låtar för någon. Det måste vara klart innan han låter flickvännen, kompisarna eller andra musiker höra resultatet. Här är det radikalt annorlunda. Någon lägger ett beat, en annan bidrar med en loop ellerett ljud som någon i sin tur plockar upp, adderar effekter och stöper om det – allt i en pågående process. Utanför studion sitter andra artister djupt böjda över sina laptopdatorer. Andreas Tilliander hinner enligt egen utsaga nästan göra en hel låt i fikarummet. Till viss del verkar det som om de inblandade inte vill gå in i studion utan att ha något färdigt som de kan komma in och presentera. Det fria skapandet verkar göra dem lite nervösa till en början. Och då kan en halvfärdig låtskiss vara skönt att luta sig emot.

Men efter en fikarast tar musiken en ny vändning. Den blir hårdare, mer beatsorienterad och sticker ut mer än vad de försiktiga skisserna från morgontimmarna gjorde. Tomas Anderssons markanta technosound breder ut sig och artister som är vana vid mer lågmäld elektronik får pusha sig själva till att göra hårdare, mer hörbara ljud. Luften i studion blir sämre, koncentrationen växer och nu är det ingen som vill ta paus längre. Alla åtta akterna står därinne, djupt nedsjunkna i musiken. Det är som betraktare inte lätt att se eller höra vem som gör vad. Det är som David Toop beskriver i sin bok Haunted Weather. Music, Silence and Memory som ett musikaliskt nät som ersatt de hierarkier som finns i band där sångaren har mest fokus, därefter gitarristen och så vidare.3 Eller som Deleuze och Guattaris Rhizom-begrepp som blivit ett omtyckt tolkningsmönster för elektronisk musik: ett begrepp som beskriver konst eller musik där det inte finns hierarkier utan snarare förbindelser och paralleller, förgreningar och sammanflätade linjer.4 När det börjar närma sig lunch luckras hårdheten upp, galna infall blir tydligare och över huvud taget verkar en del av musikerna börjat ge upp. Blodsockret faller och magarna ropar efter mat. En stadig lunch senare tas tråden upp igen. Musiker byter instrument, en laptop byts ut mot en elbas och en gammal analogsynth plockas ned från en hylla. Nu finns det ingen tveksamhet längre,ingen försiktighet. Musiken som skapas under eftermiddagen är kompakt, ljudrik och böljar fram och tillbaka. Hårt arbete fram till 18.00 då Håkan Lidbo trycker på stoppknappen.

Ett skifte inom svensk electronica?

– När man ser alla laptopdatorer staplade på varandra, alla artister böjda över sina instrument är det som att se en film om frijazzens utveckling eller experimentmusiken. Det är ett sånt magiskt ögonblick som skapar musikhistoria. Jag tror vi har skapat det i dag, för vi har provat ett helt nytt sätt att arbeta på. Orden är Håkan Lidbos och svarar på frågan om hur han tycker att Skiftet har fungerat som musikalisk manifestation. De andra medverkande artisterna uttrycker sig på liknande sätt. Tomas Andersson ser det som ett första försök att spela i ett band. Stefan Thor tycker det har varit intressant för han har aldrig tidigare gjort dansmusik med raka 4/4-takter, vilket Skiftet bland annat gjort – i den strida ström av musik som varit den här dagen, den 11 januari 2005. Olle Cornéer berättar att han gjort mycket ljud, dansat och spridit god stämning. Faktum är att alla tycker att de tagit mycket plats och fått uttrycka vad de velat göra med musiken. De har alla bidragit med mycket till det musikaliska nät som spunnits i studion. Under vissa stunder har man kunnat lägga märke till att någon av de inblandade tagit över, men inte på ett hierarkiskt vis, utan snarare att tyngdpunkten i rhizomet förflyttats en stund (för att återigen använda Deleuze och Guattaris term).

I händerna på de olika artisterna kommer musikmassan att formas, knådas och klippas till en färdig låt. Av en Skifttimme ska det bli en låt, av alla låtar en skiva. Den skiva som du håller i din hand. Och där träder givetvis hierarkin in i bilden. Den enväldige artisten som bestämmer vad som ska göras för att nå det färdiga resultatet. Men innan det visade Skiftet upp en musikalisk demokrati, där alla de inblandade tog plats, samtidigt som de lämnade plats och utrymme åt de andra. En happening, en manifestation inom den elektroniska musiken som gett de medverkande nya infallsvinklar och som gett mig som åhörare en djup insikt i den elektroniska musikens möjligheter i form av en icke-hierarkisk musikform, väsensskilt från pop- och rockbandens fokus på centralfigurer och ikoner. Skiftet är också anledningen till att jag kan travestera Ulf Lindes ord om jazzen och hävda att electronicamusikern är en musiker som mycket väl kan gripa efter beats, ljud och strukturer och genom sin dator spotta ut dessa beståndsdelar i manipulerade och ändrade flöden av ljud och musik. Electronica kan helt enkelt vara spontan musik, även om detta i projektet Skiftets fall uppnåddes av strikt uppsatta regler för den fysiska närvaron. En åttatimmars arbetsdag fylld av improvisation.

Tomas Andersson: ”Jag gör dansmusik eller musik för omogen ungdom. Skiftet är en intressant idé och lärorikt för mig som aldrig spelat i band. Det här är ett första steg för mig i den riktningen.” Tomas Andersson, tidigare känd som Sven Andersson, har gett ut ett antal skivor på Longhaul, Inkfish Records ochBpitchcontrol. Han arbetar för närvarande med ett kommande album på Bpitchcontrol.

Dibaba (Olle Cornéer): ”Jag gör house eller techno men närmar mig mer och mer popen i fråga om låtstrukturer och låtlängder, mina låtar blir kortare och kortare. Under Skiftet har jag hamrat postrockbas, spelat på synthar och congas, samt dansat och spridit positiv stämning i studion.” Efter ett antal hyllade tolvor på diverse utländska bolag släppte Dibaba albumet Songs For Good Lives på svenska Deeplay under 2005.

Folie (Stefan Thor): ”Jag har släppt albumet Misspass på Mitek och gör electronica som folk brukar beskriva som att det låter som en trasig bilradio. Skiftet har varit mycket enklare än jag trodde, jag har aldrig arbetat med så mycket folk samtidigt och ibland har det varit total kakafoni. Det ska bli spännande att se slutresultatet.” Stefan Thor är en av medlemmarna i projektet Minimalistic Sweden. Under namnet Folie släppte han albumet Eyepennies på Mitek 2005.

Jean-Louis Huhta: ”Musik får mig att må bra, det är därför jag håller på. Jag kan inte beskriva min musik med några få ord. Men jag är van vid Skiftets arbetssätt, för jag har deltagit i många improvisationer tidigare.” Jean-Louis Huhta har ett förflutet i Cortex, Anticimex, Stonefunkers och Lucky People Center. Han har släppt musik på Svek. Numer skapar han hård elektronisk musik under eget namn eller med Graham Lewis och Mikael von Hausswolf. Ständigt aktuell.

Hundarna från Söder: ”Vi är först och främst ett band som gör instrumental elektronisk musik. Men vi är inte vana vid att improvisera så mycket som vi gjort i dag. Vi har oftast en skiss eller en idé färdig när vi spelar tillsammans, inte alls från scratch som det varit i dag.” Daniel Savio, Aksel Friberg och Tor Löwkrantz vann en Grammy för bästa svenska klubb/dansakt 2003 för debutalbumet Hundarna från Söder. Uppföljaren Troika följde under 2005.

Håkan Lidbo: ”Jag är musiker, producent och förläggare och gör elektronisk musik i olika former och på olika etiketter: att inte ha en musikalisk identitet är min musikaliska identitet. Tillsammans med Robert Willim har jag tagit initiativet till Skiftet för vi vill visa att electronican rymmer politiska möjligheter och att den kan användas för att diskutera annat än klubbkulturen.” Håkan Lidbos diskografi är enorm och rymmer alltifrån house, techhouse, electronica till schlagerdiscopop. Han är alltid aktuell med nya skivsläpp.

Johan Skugge: ”Jag gör elektronisk dansmusik eller musik för dansgolvet, hemmet, dagar och nätter. Beträffande Skiftet så har jag ett förflutet som rockmusiker så jag är rätt så van. Det är roligt att umgås och vara social, för som producent av elektronisk musik blir man lätt isolerad.” Johan Skugge har spelat i Yvonne, Rockmonster, Singer och Harlem. Med Objects & Buildings och Volume bytte han genre till electronica och techno. Har nyligen släppt Humla i samarbete med Mikael Stavöstrand och Harlem-ep:n Game/ Watch.

Andreas Tilliander: ”Jag gör elektronisk musik, mest experimentell men även pop. Blandar dans och ickedansant musik. Jag är van vid samarbeten men inte så här stora. Det är intressant att hitta nya former för musikskapande.”

Andreas Tilliander fick en Grammy för bästa klubb-/dansakt 2004 för albumet World Industries. Han producerar även musik under en mängd alias som Lowfour, Komp och Mokira. Aktuell med projektet The Sabrinas, som är ett samarbete med Johan Skugge och författaren Per Hagman.

Fotnoter: Ulf Linde: Jazz är spontan musik. I: Ulf Linde Jazz. En bok sammanställd av Lars Nygren, Hjalmarson & Högberg Bokförlag, Stockholm 2004. sid. 84. 2. Jfr. Johanna Paulsson: Laptopen har blivit den nya tidens elgitarr. I: Dagens Nyheter, 2005-01-15. 3. David Toop: Haunted Weather. Music, Silence and Memory, Serpent´s Tail, London 2004. 4. Jfr. Christoph Cox: Wie wird Musik zu einem organlosen Körper? Gilles Deleuze und die experimentelle Elektronika. Eller: Norbert Schläbitz: Wie sich alles erhellt und erhält. Von der Musik der tausend Plateaus oder ihrem Bau. Båda i: Marcus S. Kleiner & Achim Szepanski (red.): Soundcultures. Über elektronische und digitale Musik. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 2003.

Mats Almegård, Journalist

Skiftet

Vad har produktionsvillkoren för betydelse för skapandet av musik? Vad händer till exempel när en rad electronica-artister samlas för att arbeta enligt former som i första hand associeras med äldre tillverkningsindustri? Mot bakgrund av dessa frågor samlades åtta olika artister under en vinterdag i januari 2005 för att skapa musik i en studio i Stockholm. Skapandet skedde under ett åtta timmar långt arbetsskift. Klockan tickade obönhörligt och rutade in dagen i pass som bröts för lunchrast och kafferaster. Musiken fångades på band, och när dagen var slut fick var och en av artisterna med sig en timme musik att mixa samman till ett albumspår.

De tidsmässiga villkoren liknande den vardag som under åtskilliga decennier har präglat livet för miljontals industriarbetare. Men samtidigt var villkoren helt annorlunda. Under de åtta timmarnas arbete skulle musikerna med hjälp av datorer och andra instrument tillsammans leka fram musik. Det strikt inrutade mötte den fria formen. Fordistisk synkronisering mötte datorernas BPM-baserade synkning och gav ramarna för denna elektroniska improvisation.

INDUSTRI

Ända sedan nittonhundrasjuttiotalet har det talats om hur vi i Västvärlden har gått in i ett nytt samhälle, ett samhälle där industriell produktion förutsätts ha en allt mer undanskymd roll. Det har talats om framväxten av det postindustriella, postfordistiska eller det superindustriella samhället. Det som karaktäriserar dessa samhällen är en växande service- och nöjessektor som går hand i hand med att den industriella produktionen alltmer präglas av avancerade maskiner, flexibla arbetsformer och allt mindre av kroppsarbete. Som en förlängning av denna diskussion har det senare kommit att talas om det framväxande informations- eller nätverkssamhället som baseras på de möjligheter som ges av digital teknik i form av till exempel datorer.

I takt med denna utveckling växer sig nya industrier starkare. Kultur, nöjes och upplevelseindustrier, vilka innefattar musik, film, mode, design etc, sägs ha framtiden för sig. Men det kan vara värt att se närmre på vad det är som lever kvar från det som förutsätts försvinna. Vad är till exempel det industriella i de verksamheter som inte präglas av konkreta löpande band och tung fysisk tillverkning? Att något är industriellt innebär ofta att det är storskaligt, profitinriktat, beroende av rutinisering, synkronisering och standardiserade system samt processer. Samtidigt kopplas de nya upplevelseindustrierna, som musik, i regel till ord som har andra associationer: fantasi, kreativitet, konstnärlighet eller det sinnliga och känslosamma. Ofta särskiljs dessa olika termer. Standardisering, rutinisering och synkronisering ställs mot fantasi och känslor. Men i många fall kan det vara så att det inte finns någon tydlig skiljelinje mellan fenomenen. Det kan därför vara värt att närma sig det äldre industriella för att få perspektiv på dagens verksamheter.

INDUSTRIAL COOL

Att just närma sig äldre industri är centralt för framväxten av det fenomen jag har kallat för Industrial Cool (IC). Fenomenet har vuxit fram i takt med att traditionella tillverkningsindustrier läggs ner på många håll i Västvärlden. Då riktas nya blickar mot bland annat äldre produktionsmiljöer. De gamla fabrikerna kan få ny dragningskraft, och de kan ges nya estetiska värden. I flera fall bromsas förfallet av övergivna anläggningar genom att de omvandlas till museer, kulturhus, konsthallar, nya företag eller högskolor. Lokalerna restaureras och görs om för de nya verksamheterna. Ofta så sparas då vissa delar och tecken från den tid då industriell verksamhet ägde rum i lokalerna. Det kan vara traverser med kedjor och krokar som hänger kvar i taken eller rostiga tankar och cisterner som får stå kvar som dekorativa inslag vilka ger associationer till den forna verksamheten. Detta återbruk sker parallellt med att konstnärer, musiker och designers inspireras av äldre industriella miljöer.

För att fånga det gemensamma i dessa olika återbruksprocesser kan termen IC användas.

Termen betecknar hur industrin estetiseras, men även hur det därigenom sker ett avståndstagande från en rad centrala fenomen som förknippats med industriell produktion såsom förorening, smuts, rök, buller och exploatering. Avståndstagandet sker också i nyuppförda industrianläggningar, där företag vill frammana goda bilder av sin verksamhet och manifestera sina varumärken. Ett typexempel på denna typ av anläggningar är Volkswagens Transparent Factory (Die Gläserne Manufaktur) i Dresden, där en spektakulär produktionsprocess kombineras med betoning på kundkontakt och upplevelseproduktion för en intresserad allmänhet. I denna typ av anläggningar läggs det stor vikt vid att synliggöra passande sidor, medan mindre passande sidor döljs.

Men de negativa sidorna finns kvar i anslutning till flera industrier, inte minst i de anläggningar där billig produktion och arbetskraftens låga löner prioriteras. Dessa anläggningar blir dock mindre synliga i stora delar av Västvärlden när tillverkningsindustri läggs ner eller flyttas till låglöneländer. Många människor i Väst har idag privilegiet att kunna ha den smutsiga industrin på avstånd. Denna distans ger utrymme för IC, en möjlighet till ett reflexivt förhållningssätt och även till att skapa en viss lockelse. Det finns en kraft som etableras när något kommer på avstånd eller är frånvarande, och en sådan lockelsens kraft framträder i samband med industriernas förändrade roll i flera länder.

IC1

I projektet ”The Birth of Industrial Cool”, som under 2004 bland annat resulterade i samlingsalbumet ”IC1 – The birth of Industrial Cool” samt kortfilmen ”Sugar Added – further dimensions of Industrial Cool”, ville vi utforska några av de processer som kan samlas under termen IC.[1] I projektet, som kan ses som en föregångare till SKIFTET, begav vi oss till ett sockerbruk utanför Malmö för att spela in ljud och bild. Ljudmaterialet användes sedan av 20 olika artister, som på albumet IC1 gav sina tolkningar av fenomenet. Bildmaterialet använde sedan videoregissören Anders Weberg i skapandet av filmen ”Sugar Added”.

Dessa alster baserades på återanvändning av ljud och bilder vilka togs ur konkreta fysiska industrimiljöer. Och det är också många gånger industrins materialitet som ges en estetisk aura i samband med framväxten av IC. Men vad händer då med de mer immateriella aspekterna av industrin, det som ofta refereras till som det immateriella kulturarvet, i form av principer, idéer, kunskap och praktiker? Kan även de lyftas fram och ges en ny utstrålning?

ÅTTA TIMMAR – ÅTTA MUSIKER

11 januari 2005. Vi är i en musikstudio, inrymd i en källarlokal i centrala Stockholm. Det är dags för en arbetsdag. Arbetslaget under detta skift kommer att tillsammans arbeta vid studions utrustning. Musikens rytm kommer dock att slaviskt brytas för raster och lunch. Musiker som är vana vid att arbeta under betydligt flexiblare former tvingas in i den rytm som präglat industriell produktion under decennier.

Tillställningen kan ses som en reflektion kring några av de mer centrala principerna i industriell produktion. IC1 baserades på hur industriella ljud, som härrörde ur konkret industriell materialitet, hamnade i nya sammanhang och därmed fick ett nytt värde. Här har istället det immateriella, i form av den industriella samordningens principer, blivit till ett konstnärligt redskap.

SKIFTET är dessutom ett försök att tänja på gränserna för de produktionssätt som har blivit legio inom stora delar av den elektroniska musiken. Denna musik präglas ofta av solitära prestationer. Med datorer som de centrala arbetsredskapen så har tangentknappande och musklick, fingertoppstryck och handledsknyckar blivit de enda fysiskt märkbara skapandehandlingarna. Blickar slukas upp av skärmars lysande bildpunkter. Utrustningens gränssnitt har inte uppmuntrat till rumslig kommunikation musiker emellan. Men under denna dag har, teknikens motsträvighet till trots, dessa kommunikativa dimensioner lyfts fram. Samspelet står i centrum. Lyhördhet och lagarbete mixas med individuella teknikstödda prestationer.

RUTINERNA OCH SYNKRONISERINGEN

Formen för arbetsdagen, det tidsligt inrutande skiftet, stod för en begränsande form. En inramning som synkroniserade dagen tidsligt. Som en parallell till denna inramning fanns det gemensamma musikaliska tempo som datorernas klockor gick efter. Dessa synkroniseringar och inramningar bjöd stundvis in till temporär rutinisering av arbetet.

Industrin har länge präglats av rutinisering och av processer där upprepandet av olika moment är central. En välbekant och humoristisk illustration av rutinernas makt är när Charlie Chaplin i filmen ”Moderna tider” står vid det löpande bandet och med sina verktyg kämpar mot den höga hastigheten i produktionsprocessen. När han sedan lämnar fabriken sitter rörelserna från det löpande bandet kvar i kroppen och han skruvar mekaniskt på allt som kommer i hans väg. Rutinerna har satt sig i kroppen.

Det finns dock en aspekt av rutiniseringen som Chaplins skildring inte tar upp. Det är den långsamma tristessen som uppstår i den förutsägbara repetitionen. Denna tristess finns definitivt på fler ställen än i fabriken. I skapandet av elektronisk musik finns det en rad rutiniserade moment som måste upprepas för att musiken ska kunna ta form. Dessa rutiner är både fängslande genom att de binder upp kroppen i förutsägbar upprepning, samtidigt finns det något frigörande i dem som handlar om att tanken kan fly medan kroppen utför dessa trista upprepningar. Det kan därmed finnas något positivt i rutinernas tristess.

I skapande verksamhet tonas ofta rutiniseringen ner. Den dyker då istället upp i retoriken om dålig konst och om slentrianmässig massproduktion. Rutiner ses då som något enbart negativt. Men i själva verket är rutinerna en förutsättning för nyskapande och innovation. På mikronivå är rutinisering ett kreativt bränsle som ger utrymme för reflektion. Det gäller bara att man får rätt dos. Men det är här vi stöter på ett intressant dilemma. För är denna dosering något man bestämmer själv? Det är inte säkert. Istället kan restriktion och disciplinering som sker utifrån locka fram kreativitet. Begränsningar kan vara stimulerande. Men de måste doseras rätt.

Det är bland annat dessa gränsdragningar och dessa frågor om rutinernas makt vi kan börja reflektera kring utifrån ett formmässigt experiment som skiftesdagen. Det handlar inte bara om en nostalgisk lek med att flytta arbetsformen från en typ av verksamhet som associeras med historien till en annan. Istället kan experimentet hjälpa oss att problematisera hur olika skapandeprocesser går till. Vi kan till exempel konstatera att det fanns något stimulerande i att musikerna under arbetsdagen lät sin loopbaserade och repetitiva musik växa fram kollektivt. I detta sammanhang växte det fram en lekfullhet i skapandet, en lekfullhet som ibland gränsade till det kaotiska. Samtidigt smög sig det rutinmässiga på vid flera tillfällen. Under dagens arbete och skapande gjorde de flesta musikerna några utflykter in i vilande mekanisk upprepning. En total fokusering under åtta timmars skapande/arbete är en omöjlighet. Det kan istället vara just pendlingen mellan total fokusering och den temporära vilan i det mekaniska som utgör kärnan i mänskliga skapandeprocesser. Koncentration på en uppgift varvas med reflekterande och perspektiverande tankeutflykter.

Rutinerna kan kopplas samman med den loopbaserade synkronisering som tog plats under dagen. Loopar och inspel från de olika deltagarna repeterades och synkroniserades med övriga artisters/arbetares bidrag och gav upphov till den ljudmassa som fångades i de digitala bandens inskriptioner. Just den loopbaserade musiken kan i sig utgöra en utmärkt metafor för hur rutinernas makt fungerar. En loop representerar både förnyelse och repetition. För varje gång som loopen rullar så spelas den upp i ett nytt tidsligt sammanhang. Loopbaserad musik handlar ofta om förändring på mikronivå, precis som när det gäller rutinerna vilka utövar sin kraft till förändring medan det skenbart inte händer någonting.

FRAMMANINGAR

Det vi genom skiftesdagen har frammanat är en blott flyktig relation mellan den trots allt glädjefyllda arbetsform som skapades i studion och den ofta betydligt enformigare verksamheten vid industriarbetenas löpande band. Samtidigt kan denna flyktiga länk vara utmanande för tanken. Den kan väcka frågor om vad det är i en slutprodukt som säger oss något om dess tillblivelseprocess. Vad säger oss industriella produkter om hur de har tillverkats? Vad finns det i musiken som kan säga oss något om hur den skapades? Kan man höra hur musiken kom till, och vad som tog plats i studion en januaridag i Stockholm? Märks kopplingarna mellan ett fordistiskt produktionssätt och fri elektronisk improvisation i skapelserna?

Dessa frågor kan enbart besvaras genom det arbete som återstår då verken väl har präglats in i skivor av plast och andra bärare av musikalisk information. Som skiftarbetare och skapare av musik, eller som initiativtagare till ett projekt som SKIFTET har vi egentligen bara tagit fram prototyper. Verken kan tas för färdiga och fullbordade när de är inspelade, mastrade och paketerade. Men det är lätt att även i en reflektion kring skapande och arbete glömma bort en av den medierade musikens viktigaste aktörer. Enbart lyssnaren kan frammana musikens värde. Först genom lyssnandets arbete får verken liv.

Robert Willim, Etnolog